Åskan går. (Och klockan)

När lillebror Jocke var liten var han livrädd för framför allt två saker. Åskan och klockan. "Klockan" var egentligen golvklockan hos mormor och morfar. Den stod, och står fortfarande, i hörnet av matrummet. Plötsligt, mitt i efterrättens glädjehets kunde den slå till, ekande lät den och starkt. För det allra äckligaste med både åskan och klockan är ju att de båda går. Och slår. Man är chanslös liksom. Detta tänker jag alltid på när det åskar. Och det gör det nu här i Palermo, Buenos Aires. Det har över huvud taget inte blivit ljust idag. Klockan 11.10 tog jag den här bilden av vårt lilla rum. Vid den här tiden i vanliga fall sitter vi bländade av solen.