När Kaj, Elisabeth, Jakob och Jocke nu tagit sig till Barcelona för att se dagens match mellan hemmalaget och Getafe, så hade det ju varit oerhört roligt att se matchen på teve. I vanliga fall ser vi gärna Barcelona för chansen att se världens finaste fotboll och de två bästa lirarna just nu, Zlatan och Messi, the swedish-argentinian connection. Med en stor del av familjen på läktaren blir det ju extra kul, ett viktigt kapitel i släktkrönikan till och med.
Men av någon svårförståelig anledning visas inte matchen på teve här i Argentina. Är inte Lionel Messi hela Argentinas kelgris kanske? Irriterande är bara förnamnet. Vi får hoppas att vi hittar en väl fungerande stream på nätet.
För övrigt: vi, vår lägenhet och hissen i vårt hus omnämndes häromdagen i sportal.se:s fotbollsblogg. Det tackar vi för.
Ett sjuhelvetes regn föll över Buenos Aires igår kväll, och såklart även över stans mest berömda fotbollsarena. Där i regnet spelades en fotbollsmatch mellan Boca Juniors (de svenskfärgade) och Lanús. Club Atletico Lanús är kompisen Fernandos hemortslag och han hade fixat biljetter och bjöd med mig och Fritjof. Hade det inte varit så varmt (25 grader) hade vi säkert frusit ordentligt, men i värmen var det helt OK att vara blöt inpå kroppen.
Matchen liknade stundtals en vattenpolomatch, och gästande Lanús bemästrade sankmarken bättre matchen igenom, men det var Boca som öppnade målskyttet. I första halvlek hade Bocas högerback Hugo Ibarra stora problem, inte bara med vattenpölarna, utan framförallt med Lanús nr 10, den 14 år yngre och betydligt kvickare Sebastián Blanco. Till slut brast försvaret och Lanús kvitterade innan halvtid.
Regnet fortsatte ösa ner i andra halvlek och spelet var inte särskilt vackert, vilket säkert hjälpte Boca, som är ett mer erfaret och fysiskt starkt lag. Bocas främste målskytt genom tiderna, Martin Palermo, klämde in 2-1 på klassiskt krigarvis tidigt i andra, och Erbes fick strax därefter in 3-1.
Det är verkligen en dundrande och blixtrande kväll i Buenos Aires. Och smattrande. Regnet kommer periodvis fullkomligthämningslöst. Då och då öppnas himlen även av starkt ljussken. På Bocastadion sitter Henke. Ska bli spännande att höra hur han upplever matchen mellan La Boca och Lanús när han kommer hem. Blöt förmodligen.
I onsdags hade jag (Henke) den stora äran att få möta den första av våra släktingar som haft vägarna förbi. Bonuskusinen Erik var i Sydamerika för att besöka sin pappas hemland Paraguay och Buenos Aires där många släktingar bor. Det var svinkul att träffa Erik, som också var mäkta nöjd över att vara första släkting att besöka mig! Vi gick och käkade på favoritstället Las Cabras: grillad provoletaost till förrätt, grillad oxfilé och ribs till huvudrätt och brownie med glass och chokladmousse till sist. Vi rundade av med en kanna öl på uteserveringen Terra.
I lördags berättade vi att vi skulle se Flamenco-kungarna, men det blev det ingenting av. När vi kom till stället fick vi reda på att konserten var inställd!
Som tur var fick vi sätta oss till bords tidigare än bokat på Brasserie Petanque. Petanque har en meny som lätt imponerar på frankofiler, och visst åts det paté, moules frites, sniglar, bearnaise och annat franskt. Gott som tusan! Även om kvällen inte blev som den planerats så var det en oerhört fin kväll. Vi, Los Bromans, tackar Stuvstamaffian för att vi fick hänga med Los Picha-Ibarra denna kväll.
Den här växten hänger på vår balkong. På natten tillbakadragen, inåtvänd och blyg. Med kronbladen hoprullade till små knyten. På dagen utåtriktad, färgstark och modig. Solen lockar fram det bästa ur denna skönhet. Kanske dags att även jag går ut i solen?
Vi ska nu dra iväg för att kolla in Esecia Gitana, som enligt många är en riktigt cool upplevelse. Vi gör det i sällskap av familjen Picha Ibarra och känner på oss att det kommer att bli en riktigt fin kväll.
Det finns många lustigheter att fnissa åt när man är ny i ett land. Mat, regler, traditioner, ord, väder, mode och djur. Till exempel detta lilla djur. Lustigt visst? Arten heter Mara och är släkt med marsvinet, men mycket större och, i sanningens namn, inte det minsta lik.
Ja, lite obehaglig och lite gullig. Framför allt när den ligger så där lite på sidan.
Klockan är strax efter midnatt, vi halvsittligger i sängen framför Cleveland vs LA Lakers-matchen, med ett halvt kilo glass i skålarna. Det har varit trettiofem grader i Buenos Aires idag, och nu när mörkret för länge sedan har lagt sig står luften stilla med en temperatur på tjugoåtta grader.
Man behöver inte ens vara speciellt förtjust i varken Mousse de limón, dulce de leche eller banana split för att uppskatta ett halvt kilo av nyss nämnda glassorter(detta är en lögn eftersom jag (johanna) aldrig skulle kunna uppskatta något med en smak som ens liknar banan). Allt som är kallt är gott.
Vi kan säga att det har börjat nu. Efter livet i väntan på flytten till Buenos Aires är vi nu på plats. Sanningen är att den har varit ganska lång. Vägen hit. Men nu är vi där och det känns både spännande och läskigt. Mest spännande.
