Pipí-Cocó

Igår åt vi äntligen på den restaurang som vi så många gånger gått förbi och beundrat inredningen på genom fönstren. Bara sex kvarter från oss. Kanske sju minuters promenad. Lite nervöst var det allt eftersom förväntningarna var oerhört höga bara just på grund av att varje detalj i den oerhört mysiga restarangen lätt skulle platsa i vårt hem både här i Buenos Aires och det i Stockholm. Helt i vår stil alltså.

Jaja, i alla fall fick vi ett superbra litet tvåpersonsbord vid fönstret. Levande ljus överallt och bara två kristallkronor i taket som elektrisk belysning, bortsett från de kulörta lamporna i baren. Stämningen andas fransk romantik och kärlek till det personliga. Schackrutigt stengolv blänker i den lilla lokalen, varje bord är olikt de andra, liksom stolarna och glasen. Vita dukar, flera ljus på varje bord och tavlor, minnen och kärleksbevis fyller väggar och tak. Ur högtalarna ljuder lågmäld jazz och doften. Alltså doften är så ljuvlig att det inte finns ord som kan beskriva, men timjan, vitlök, mustigt vin och smält ost i en lätt bris är det närmaste jag kan komma på.

Vi delade på en quiche på brie, valnötter och skogssvamp med liten sallad till förrätt. Till huvudrätt åt jag bife de chorizo (ryggbiff) mörare än något kött jag någonsin ätit, örter, rösti och tomatsallad. Henke åt bondiola de cerdo (fläskkarré) som kokats i rosmarinmjölk under flera timmar och till det serverades pepparpotatismos. Till efterrätt åt Henke den bästa pannacottan vi någonsin ätit, med blåbär, hallon och vinbär. Jag tog rätt mycket av den också, måste jag erkänna. Vi tvingade varandra att testa perfekta tuggor av våra egna rätter under hela måltiden och det gick inte att bestämma sig för vems som var godast.
Personalen var supertrevlig och kvällen var helt magisk. Vi kommer att bli stammisar på Pipí-Cocó, lätt.
Lämpligt nog betyder namnet Pip´-Cocó "perfekt" på argentinskt slang.