Rysningar av mäktighet

Igår tog vi Göran till Fernandez Fierros supercoola lokal för att se bandet live. Återigen tackar vi Jakob för att han tipsade om stället i vintras. Lika mäktigt som det var då, i juli, var det igår. Mellan två hus i Almagro har det lagts ett plåttak, förmodligen för att kunna använda utrymmet till verkstad eller liknande. Nu huserar Club Atletico Fernandez Fierro i lokalerna sedan flera år. Föreningen är till för att människor ska mötas genom idrott, musik, dans och samtal. Och så har de eget husband. Världskänt dessutom.
Bara lokalen är värd ett besök, med sin kärleksfulla aura av smutsiga väggar, små runda bord som står tätt tätt, stolar i olika storlekar och former täcker resterande golvytor och tavlor hänger direkt på den grova husväggsputsen, ibland, eller ganska ofta på sniskan. I vänstra hörnet lyser en liten och välfylld bar upp den annars mörka lokalen, bara små lampor visar vägen, med hjälp av den gigantisk discokulan så klart, som hänger högt högt och gör stjärnor som faller fast i sidled och i cirklar.

I väntan på att de tolv musikerna ska ta plats bakom draperiet som skyler scenen för salongen, delar vänner på en flaska vin eller två. Stora lass av nygräddade empanadas (små piroger med olika fyllningar) hämtas vid baren från hungriga på stora pappersservetter. Stämningen är förväntansfull.

Och så plötsligt dras draperiet ner. Och i mörker hörs först en ensam och sorgligt skör ton av fiol. Sen kommer bandoñonerna (ett långsmalt handdragspel). Efter det pianot. Cello. Bas. Och sen kommer sångaren ut. Skojfrisk ibland, allvarlig ibland. Och i publiken är inte ett öga torrt.