Minnesdagen

Det var som jag (Johanna) anat, en sorglig, arg och vördnadsfull stämning som rådde i Microcentro i onsdags. Tusentals människor med plakat, foton på försvunna och flaggor med politiska budskap fyllde hela Plaza de Mayo och samtliga kringliggande gator. På stora flak bakom tunga bilar åkte föreningsrepresentanter från politiska - och människorättsorganisationer som höll brandtal om åsiktsfrihet, rättvisa, jämställdhet och vikten att stå för sin sak. Människor applåderade, skrek uppmuntrande och tillrättavisande ord, släppte ballonger upp i luften, grät, kramades, stod rakryggade och stolta. Flera gånger fick jag krampaktiga muskelsammandragningar i ansiktet och hjärtat. Ni vet när kroppen reagerar utan att hjärnan hänger med. Jag lyckades hålla tårarna borta genom att fota så mycket jag kunde, en säker distansgörande teknik.
Jag har heller inte en riktig relation till saker som hänt här under många år, vilket skulle göra det nästan snuskigt om jag lät mitt känsliga inre löpa fritt tillsammans med de som verkligen vet vad det handlar om.